Detta har inte ett skit med behåar,
Helene, hästar eller nåt vettigt att göra. Det handlar om en
debatt jag inte begriper, som känns omodern, solkig och ett stort
jäkla missförstånd. Det handlar om debatten om dagis. Eller ska vi
kalla det kriget?
Olika kommuner har olika inställning
till hur många timmar ett barn får vara på dagis när man har en
förälder som är föräldraledig med ett syskon. De flesta kommuner
har valt 15 timmar. Vad man fått 15 timmar ifrån kan jag inte
begripa, kanske kastade en av kommunerna pil om saken och övriga
följde efter.
till hur många timmar ett barn får vara på dagis när man har en
förälder som är föräldraledig med ett syskon. De flesta kommuner
har valt 15 timmar. Vad man fått 15 timmar ifrån kan jag inte
begripa, kanske kastade en av kommunerna pil om saken och övriga
följde efter.
Nu har ett antal röster höjts om att
dessa timmar borde vara fler. Och det är här någonstans som hela
debatten spårar ur, för där jag läser ”valfrihet” så läser
andra ”tvång”. Jag kan ha missförstått alltihop, jag
ramlade som sagt in i skiten av misstag. Men det kanske är så att
somliga vill att kommunerna ska höja antalet timmar till 35 (som i
Botkyrka) och att det äldre syskonet/syskonen ska tvingas
vara på förskola alla dessa timmar. Men jag tror faktiskt inte det.
Jag tror att det handlar om att vi som förskolekonsumenter ska få
välja hur många timmar på förskola som vi vill köpa till våra
barn.
dessa timmar borde vara fler. Och det är här någonstans som hela
debatten spårar ur, för där jag läser ”valfrihet” så läser
andra ”tvång”. Jag kan ha missförstått alltihop, jag
ramlade som sagt in i skiten av misstag. Men det kanske är så att
somliga vill att kommunerna ska höja antalet timmar till 35 (som i
Botkyrka) och att det äldre syskonet/syskonen ska tvingas
vara på förskola alla dessa timmar. Men jag tror faktiskt inte det.
Jag tror att det handlar om att vi som förskolekonsumenter ska få
välja hur många timmar på förskola som vi vill köpa till våra
barn.
En nästan obscent stor mängd mammor
(ja, de flesta är kvinnor) reagerar med att tydligen känna sig
kränkta av detta. Att de på något sätt känner sig
ifrågasatta som mammor. Att vi – om kommunen erbjuder 35 timmar i
veckan – nedvärderas och på något sätt stämplas som sämre än
förskolan. Men det stämmer ju inte om inte kommunen tvingar
oss att ha våra barn på dagis 35 timmar.
(ja, de flesta är kvinnor) reagerar med att tydligen känna sig
kränkta av detta. Att de på något sätt känner sig
ifrågasatta som mammor. Att vi – om kommunen erbjuder 35 timmar i
veckan – nedvärderas och på något sätt stämplas som sämre än
förskolan. Men det stämmer ju inte om inte kommunen tvingar
oss att ha våra barn på dagis 35 timmar.
Jag har själv en tvååring hemma. Han
har sedan ett års ålder gått på förskola ca 35 timmar i veckan.
Han trivs som fisken i vattnet. Jag lämnar på morgonen strax före
nio, pappa hämtar strax efter fyra. Han brukar äta en banan när
han kommer hem och sedan hjälper han pappa med vad nu pappa pysslar
med, starta tvättmaskinen, hänga tvätt, byta däck, kratta löv,
klippa gräs… Sedan kommer jag hem, vi äter middag tillsammans,
leker, kollar på Bolibompa, läser böcker lägger pussel osv fram
till åtta när det är läggdags. Under tiden brukar han berätta om
allt som hänt under dagen. Ungefär så här tror jag att det ser ut
hemma hos väldigt många. Om inte min son var harmonisk och lycklig
skulle jag försöka ändra på något. Om min unge grät
hjärtskärande när jag lämnar honom på förskolan så skulle jag
gå ner i arbetstid och vara hemma med honom istället. Samma sak om
han var som ett urlakat höstlöv när pappa hämtade honom, om han
hade 0 energi kvar till att kratta, leka lägga pussel och allt det
andra. Och jag tycker helt ärligt att jag är en bra mamma.
har sedan ett års ålder gått på förskola ca 35 timmar i veckan.
Han trivs som fisken i vattnet. Jag lämnar på morgonen strax före
nio, pappa hämtar strax efter fyra. Han brukar äta en banan när
han kommer hem och sedan hjälper han pappa med vad nu pappa pysslar
med, starta tvättmaskinen, hänga tvätt, byta däck, kratta löv,
klippa gräs… Sedan kommer jag hem, vi äter middag tillsammans,
leker, kollar på Bolibompa, läser böcker lägger pussel osv fram
till åtta när det är läggdags. Under tiden brukar han berätta om
allt som hänt under dagen. Ungefär så här tror jag att det ser ut
hemma hos väldigt många. Om inte min son var harmonisk och lycklig
skulle jag försöka ändra på något. Om min unge grät
hjärtskärande när jag lämnar honom på förskolan så skulle jag
gå ner i arbetstid och vara hemma med honom istället. Samma sak om
han var som ett urlakat höstlöv när pappa hämtade honom, om han
hade 0 energi kvar till att kratta, leka lägga pussel och allt det
andra. Och jag tycker helt ärligt att jag är en bra mamma.
Men om han fick ett syskon skulle han
bara få vara på förskolan 15 timmar i veckan. Då skulle
jag inte känna mig lika bra längre. För då skulle jag ta ifrån
honom något han älskar. Sina lärare, sina kompisar och alla de där
stunderna när han alldeles bubblande berättar om allt han gör på
dagis så att varken jag eller sambon hänger med i bubblet.
bara få vara på förskolan 15 timmar i veckan. Då skulle
jag inte känna mig lika bra längre. För då skulle jag ta ifrån
honom något han älskar. Sina lärare, sina kompisar och alla de där
stunderna när han alldeles bubblande berättar om allt han gör på
dagis så att varken jag eller sambon hänger med i bubblet.
Hur kan man bli
så kränkt av att bli erbjuden ett val? Varför upplever man
valfriheten som ett kränkande intrång och ett ifrågasättande av
vår kompetens som föräldrar? Kommer vi någonsin att komma till
den punkten där vi bara kan klappa varandra på axeln och säga ”Vad
härligt att 15 timmar funkar för er” eller ”Vad roligt att hen
trivs så bra på dagis och att hen får vara där 35 timmar i
veckan!”?
så kränkt av att bli erbjuden ett val? Varför upplever man
valfriheten som ett kränkande intrång och ett ifrågasättande av
vår kompetens som föräldrar? Kommer vi någonsin att komma till
den punkten där vi bara kan klappa varandra på axeln och säga ”Vad
härligt att 15 timmar funkar för er” eller ”Vad roligt att hen
trivs så bra på dagis och att hen får vara där 35 timmar i
veckan!”?
Harpyan