Livet hos Hogengård

En rolig mamma

Jag är en rolig mamma. Vill jag gärna
tro. Som ett led i denna kampanj fick jag den oerhört briljanta idén
att ta med mig sonen (18 månader) och bonusdotter (15 år) på
kosläpp. Som en extra bonus fick jag även med mig mormor (67 år).
Än så länge: Kul!
Dagen var gråmulen av karaktären
”rätt som det regnar kommer det en skur”, kombinerat med en
bitande vind. Mormor och sonen stuvades in i bilen, dotter hämtades
hos pojkvän och vi begav oss iväg. I regnet. Fortfarande: Kul!
Så begav vi oss mot gården där
överlyckliga kossor skulle släppas ut på bete. Att hitta dit
skulle ju inte vara några svårigheter. Tänkte jag, och körde
omedelbart fel och fick vända ekipaget på en trång och väldigt
lerig gårdsplan.
Vi körde vidare, kom rätt och
hänvisades att parkera på åker. En lerig sådan. Stora lerkluttar
skvätte upp och fastnade över hela bilen, somliga med tillhörande
grästofsar. Lantligt och pittoreskt tänkte jag som den roliga
mamman jag är.
I det stilla vårregnet lastade jag ur
barnvagnen modell ultralätt paraplyvagn. Satte fast sonen och lade
över regnskyddet och började rulla mot ladugården. Trodde jag, för
den ultralätta paraplyvagnen med sina små hjul ville inte alls
rulla framåt i leran. Lantligt och pittoreskt tänkte jag och ömsom
föste, ömsom rullade vagnen in i ladugården.
”muuuuuu” hojtade sonen när han
fick syn på kvigorna, och sprattlade så att den ultralätta
paraplyvagnen nästan välte. ”Muu, muu” svarade hans roliga
mamma och försökte hålla den ultralätta paraplyvagnen på rätt
köl där vi kryssade fram mellan korumpor och andra besökare. Jag
noterade att flera barn i sonens storlek lydigt gick runt med stadiga
grepp om mammas eller pappas händer. När vi kom till kalvarnas
kättar så tänkte jag prova på samma sak. Jag spände upp
säkerhetsbältet på sonen i den ultralätta paraplyvagnen och hann
knappt blinka innan han var på väg in bland kvigorna, utstötandes
ivriga ”muuuuu, muuuu”.
En svettig jakt senare var sonen
infångad och ner brottad i den ultralätta paraplyvagnen. De ivriga
muuuu:na var nu ersatta med ilskna ylanden.
Med svetten rinnande mellan brösten
begav vi oss nu mot visningen av den moderna lösdriftsdelen. En
stolt och engagerad bonde berättade för oss om systemets
förträfflighet. Åtminstone antar jag att det var det han pratade
om då han hade svårt att överrösta sonens ilskna vrål. Klockan
närmade sig nu elva och det var dags att släppa ut de glada
kossorna, så vi föste/bar den ultralätta paraplyvagnen med den
inte fullt så lätta sonen i till det markerade området där detta
skulle utspela sig.
Eftersom jag gärna vill tro att jag är
en rolig mamma släppte jag än en gång sonen lös ur vagnen och
höll honom i famnen för att han bättre skulle se de ystra
kossorna. Dörrarna slogs upp och blottade de glada kossorna. Nu! Nu
fick vi vara beredda, för glada kor som släpps till bete är ju
något av det ystraste som finns!
När dörrarna
öppnades och dagsljuset mötte kornas blickar tillsammans med en
isande kall vårvind och ett strilande hällregn tog två av de
hundra korna ett par försiktiga steg ut i regnet. Högst motvilligt
klev de fram i leran innan de stannade vid första bästa grästuss
och började äta. Resten av korna kastade en snabb blick ut på
regnet och publiken innan de vände och gick in i värmen igen. Sonen
höll nu på att sprattla sig loss ur min famn och jag satte ner
honom på marken. Samtidigt hör jag ett ”snäpp-ritsch” från
dragkedjan på min jacka. Sonen gör ivriga försök att forcera
leran och ta sig fram till elstängslet som skiljer oss från de
frusna korna. Med en hand får jag tag i hans luva och drar honom
tillbaka, med den andra försöker jag hålla jackan stängd.
Dragkedjan har nämligen valt att ge upp sin tillvaro just där och
då, i regnet och den iskalla vårvinden. Nerifrån och upp har
dragkedjan öppnat sig. Jag försöker få ner sonen i vagnen för
att kunna göra ett försök att stänga jackan, men det är som att
bända ner en hårt spänd fjäder i en tändsticksask. Med lera upp
till fotknölarna lyckas jag till slut, dragkedjan är det värre
med. Sonen skriker ilsket, dottern försöker öppna dragkedjan och
mormor gräver i min handväska efter en halväten smörgås jag vet
finns där för att kunna tysta sonen. Regnet har tilltagit och
rinner i små iskalla rännilar utmed mitt ansikte och nacke. Det
känns inte längre så jäkla lantligt och pittoreskt.
Vi lyckas till slut. Min jacka är nu
helt öppen, vilket trots regn och vind känns bättre än när den
bara satt som en strypsnara om min hals. Sonen är ganska nöjd i den
ultralätta paraplyvagnen där han äter smörgås med hela ansiktet.
Korna visar dock inget intresse för utelivet. Under tystnad beger
viss oss mot vår lertäckta bil, sonen protesterar högljutt över
att han måste släppa ifrån sig sin smörgås när han ska sätts
fast i stolen men tystnar åtminstone när han får tillbaka den.
Under Noréns tystnad sätter vi oss i bilen. Jag tänker att det
kanske inte blir ett sådant där solskensminne man kan plocka fram
en dag när livet känns lite småtrist, men det blev åtminstone ett
minne som kan fungera som preventivmedel för den femtonåriga
dottern. Rolig mamma?
//Harpyan

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *