Livet hos Hogengård

Helt ok för vuxna män att mobba mellanstadietjejer

Jag är så jävla arg. 30 års uppdämd ilska bara bubblar i mig, jag känner mig som en vulkan på gränsen till utbrott. Men jag ska försöka behärska mig tillräckligt för att kunna berätta min historia.
När jag var mellan 6 och 13 år var hästar det viktigaste i mitt liv. Det var ridlektion en gång i veckan och däremellan ett evigt utsläppande, insläppande, fodrande, mockande, borstande osv. Hästar har lärt mig massor, om mig själv och min egen förmåga, men framför allt har jag fått lära mig att tiga och lida. Att härda ut och stänga av allt vad känslor heter inför omvärlden. För i nästan alla sammanhang utanför stallet fick jag räkna med att så fort jag öppnade munnen och sade något om hästar så blev följden att någon svarade med något nedlåtande/försmädligt/hånfullt eller bara rätt och slätt elakt. Det kunde vara vem som helst, alla från (manliga) klasskompisar till morfar eller min styvfar. Så jag bet ihop.
Som hästtjej ingår det att lära sig att för utomstående så är hästar i bästa fall mat, annars bara fulkomligt meningslösa. Varje vecka satt jag och mina hästintresserade kompisar klistrade framför Lilla sportspegeln och bara väntade på att de skulle visa ett reportage om hästsport. Och varje vecka blev vi lika besvikna, eftersom hästsport inte är ”tillräckligt stort” (idag finns det ”bara” ca 500 000 utövare i Sverige) så blev det i bästa fall ett eller två reportage om året.
Idag är jag 37 år gammal och intresset sitter i. Det gör även public services syn på ridporten.  I bästa fall kan jag se ridsport på SVTPlay i samband med de stora tävlingarna, så det är inte mycket som har förändrats.
Och jag borde ju vara van. Jag borde ju egentligen inte tänka så mycket på det här. Men så inträffade en rad händelser som likt myggbett blev till små kliande påminnelser om hur jävla fel det här är.
    •    Rolf-Göran Bengtsson vinner Jerringpriset 2012. Hästsverige reste sig och sade; det här är en värdig vinnare! Och somliga representanter för andra idrotter utan någon som helst kunskap eller erfarenhet av hästar och ridsport svarade att ”Det är det inte alls”. En av dem var Lasse Anrell, och han hade åtminstone den goda smaken att ta tillbaka sina ord. Tyvärr var det för sent, skadan var liksom redan skedd.
    •    OS i London. Sara Algotsson-Ostholt vinner silver i fälttävlan, en av de absolut tuffaste och mest krävande idrotter i världen vågar jag påstå. I sista stund lade SVT in hoppfinalen i sina ordinarie sändningar efter enorma påtryckningar från häst-Sverige. Men ändå. Borde de inte fattat tidigare?
    •    Samma Sara ställs inför ett vanligt faktum i hästsportvärlden; ägaren till hennes framtidshopp, hästen Mrs Medicott bestämmer sig för att hon ska sälja hästen.
Ridsportsintresserade entusiaster startar en insamling på Facebook för att köpa loss hästen åt Sara. I DN skrivs en artikel om hur gulligt det är att så många småtjejer tömt sina spargrisar för detta. En av TV4-sportens journalister väljer en annan vinkel. Mattias Tjernström valde detta till veckans kalkon och tyckte att det var tragiskt att småflickor tömt spargrisarna för en tjej som förmodligen hade kunnat köpa hästen ändå. Jag vill minnas att för några år sedan samlade en supporterklubb inom fotbollen in pengar till sin favoritklubb för att de skulle kunna köpa en spelare eller något liknande. Det var det ingen som tyckte var vare sig ”Gulligt” eller ”tragiskt”.  Nu är TV4-inslaget anmält till Granskningsnämnden.
    •    Någon startar en tråd i ett hästforum med rubriken ”Hästar finns inte”. Mängder av unga tjejer spelar den här personen i händerna genom att kort sagt bli jävligt upprörda. I podcasten Adam & co med Adam Alsing raljerar man över detta och tycker att det här är ju ett väldigt roligt ret. Man citerar några av de harmsna tjejernas kommentarer och fnissar. Och först fnissar jag med. Tanken är ju absurd! ”Hästar finns inte”. Helt crazy. Sedan slår det mig med full kraft; hur kan vuxna män sitta och tycka att det är ok att mobba 12-åriga tjejer? Adam Alsing har själv barn. Men han har ju haft turen att få två hockeyintresserade killar, som förmodligen aldrig någonsin behövt försvara eller tiga och lida för sitt intresse.
Ok, hur summerar jag detta? Jo, jag tolkar det så här: Ridsport är alltså ingen egentlig sport, och de som utövar denna icke-sport är små flickor. Trots att det handlar om en sport som går ut på att få en levande varelse på 600 kg att lyda ca 65 kg människa så betraktas ridning som något gulligt, och definitivt inte något att ta på allvar. Det är också helt ok att vara nedlåtande/försmädlig/hånfull eller rätt och slätt elak mot småtjejer. Det är heller inte speciellt konstigt att vi har svårt att få in fler killar i sporten.
Jag har härdat ut i 37 år. Men nu har jag en tvåårig son hemma som gillar hästar. Och jag vet ju att om det här är något han vill ägna sig åt så kommer han att få ta så in i helvete mycket skit. Inte bara från sina jämnåriga kompisar, utan även från vuxna män. Vuxna män kommer att mobba min son för att han väljer 600 kg häst framför ett halvkilo fotboll.



Jag är fostrad i ”Tig- och lid-skolan”, där hästtjejer fick lära sig att inte spela mobbande män i händerna genom att käfta tillbaka. Vi teg och tog emot och sedan åkte vi och mockade skit, bar vattenhinkar och höbalar och blev jäkligt starka, både fysiskt och mentalt.
En ny generation verkar stå för dörren, och de verkar inte alls beredda att tiga och lida. Jag hoppas innerligt att det kommer att bli en ändring, att någon hör och ser att så här kan vi ju inte ha det. Jag vill be den nya generationens ryttare  om ursäkt för att jag tigit och lidit i alla dessa år, men jag trodde det var det bästa för sporten. Var beredda på att ni kommer att bemötas av idioter. Idioter med idiotiska argument som att ”hästar är mat”, ”vem som helst kan åka runt på en häst” och min personliga favorit ”har du mens eller?”. Det kommer till och med att framföras teorier om att ni fått för lite kuk. Ta inte emot detta som jag gjort, det är inte värt det!
Jag kommer hädanefter aldrig mer att tiga och lida! För sportens skull, för min skull och för min sons skull.

Harpyan

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *