Livet hos Hogengård

Harpyan har ordet

För länge sedan, innan jag började
snylta på Helenes utrymme hade jag en egen blogg. Den berörde allt,
från smått till stort, ibland var jag glad ibland var jag arg och
ibland någonstans däremellan. Bloggen var helt anonym, och där
fanns inga bilder av mig. 
Vid ett (1) tillfälle skrev jag om
någonting feministiskt. Jag minns inte vad det var, det kan ha
handlat om föräldraledighet, löneskillnader eller sexuellt våd,
jag minns inte. Men vad jag minns är känslan när jag fick en sådan
där hatkommentar. Formuleringen har jag förträngt, jag vill minnas
att kommentatorn ville att jag skulle veta att jag var ful och inte
värdig ett knull (hur hen nu kunde veta det, då det inte fanns
några bilder på mig). Trots detta var personen villig att komma hem
till mig och straffknulla mig analt. 
Känslan av att världen stannar. En
sekunds total paranoia – ser den här personen mig just nu, vet hen
var jag bor – trots att jag visste att jag var helt anonym på
bloggen.
Jag var inte lika modig som Lisa
Magnusson, Åsa Linderborg, Fridah Jönsson med flera. Jag tog bort
kommentaren och bestämde mig för att skriva försiktigare.
Censurera mig själv. Jag gjorde exakt det som kommentatorn ville.
Vilket naturligtvis är vansinne.
När jag de senaste dagarna har följt
diskussionerna kommer allt tillbaka. Min mun blir torr, jag minns
paranoian och den totala känslan av utsatthet. Men debatten väcker
också en hel del tankar hos mig;
  1. De här männen (för majoriteten
    av de som skriver så här är män) har en gång varit två år.
    Små gosiga tvååringar som lekt och busat, kramats och pussats.
    Var gick det fel? De här männen har mammor, systrar och en del av
    dem kanske även flickvänner och fruar. Det sägs att det som
    driver de är känslan av maktlöshet när kvinnor tar mer plats i
    det offentliga rummet. Hur visar de dessa åsikter på hemmaplan?
    Vad säger de till sina mammor/systrar/flickvänner/fruar? Att de
    borde stanna hemma och föda barn och ge fan i att rösta?
  2. Det sägs att det är internets
    omedelbarhet, anonymitet och tillgänglighet som gör att de här
    personerna skriver som de gör. Jag älskar internet av alla de här
    anledningarna, men jag har aldrig skrivit att jag ska straffknulla
    någon eller att de borde dö. Somliga säger att ”Det är en del
    av internet, språket är råare”. En av dessa så kallade
    näthatare säger att istället för att kalla någon idiot så
    skriver man att de borde dö/våldtas istället. Jag tolkar detta
    som att det är hög tid att både föräldrar och lärare tar sig i
    kragen och tydligt förmedlar till den yngre generationen att om man
    inte kan säga en sak till en person så kan man heller inte skriva
    det i ett mail eller ett kommentarsfält på nätet. Sedan minns jag
    Astrid,
    och inser att de flesta lärare är för fega eller för lata för
    att ”lägga några värderingar” i sexuella trakasserier.
  3. Någon skrev någonstans att ”alla
    tjänar på att vi blir av med sexuella trakasserier”. Jag önskar
    verkligen att det vore så, men så är det inte. För en man som
    levt hela sitt liv i överläge, som gillar att kommentera sina
    kvinnliga kollegors kroppar, som anser att det är en komplimang att
    klämma lite på en snygg häck så är det en ren förlust. När
    hela ens världsbild – medvetet eller omedvetet – bygger på att
    mannen är överlägsen kvinnan och att kvinnan i första hand finns
    till för mannen så är det förmodligen jävligt plågsamt om den
    bilden ändras. Kom ihåg det.
  4. Ni ”normala” män, ni behövs
    nu. Jättemycket behöver vi er. Det är nämligen ni som får ta
    diskussionen med de här näthatarna, för när vi försöker så
    får vi bara kommentarer om vårt utseende och våra könsorgan. Jag
    vet att ni tror att det här är en yttepytteliten klick ljusskygga
    personer som förmodligen ser ut som orcher och som aldrig visar sig
    i dagsljus, men så är det inte. Jag tror att det här är helt
    vanliga snubbar. Jag vädjar till er; öppna öronen och lyssna på
    vad vänner/kollegor/bekanta/främlingar på bussen med flera
    faktiskt ger uttryck för. Och ifrågasätt, för ni kommer aldrig
    att få till svar att ”Håll käften, såna som du borde fan
    straffknullas”.
Kanske, kanske kommer saker att bli
annorlunda någon gång.
//Harpyan

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *